Förlossningsberättelse

21/5 Tisdag kväll 22:00: Har känt tätare sammandragningar hela kvällen som nu även börjar göra lite ont. Går och lägger mig men vaknar efter en timme och förvärkar är igång och kommer regelbundet nästan på en gång. (Var 12:e minut ungefär) Slumrar till några minuter mellan värkarna men får i stort sätt ingen sömn. Dessutom är det absolut skönast att stå upp igenom en värk.

22/5 Onsdag. Slemproppen går på morgonen (och under resten av dagen) Värkar fortsätter under hela dagen och jag får ingen sömn på dagen heller. Nu gäller tålamod och väntan på antingen vattenavgång eller tätare värkar. (Vid 3 värkar på 10 minuter får/bör man åka in) Ringer DS på eftermiddagen bara för att rådgöra. Jag får rådet att ta alvedon och citodon (vilket visar sig är receptbelagt och vi inte har hemma) annars är värme också bra, bad eller vetekudde. Inget hjälper och värkar fortsätter, ser inte fram emot en natt till utan sömn och värkar. Ringer tillbaka till DS men de har såklart fullt så känner jag att jag absolut vill åka in nu måste hon ringa runt till andra sjukhus. Har ingen lust med det. Biter ihop och ska ringa nästa morgon istället. (Om inte läget förändras förstås)

23/5 Torsdag 9:00 får vi åka in och göra en koll. Ctg kurva görs, bebis mår utmärkt. Jag är öppen 1,5-2 cm. Jag har sk "dumma" värkar som bara tröttar ut och inte gör någon verkan. Får en sovdos (alvedon, morfin och bricanyl) så jag äntligen ska få sova och hämta lite krafter. Jag somnar direkt (känner av sammandragningarna men inte smärta) och sover 4 och en halv timme. Så underbart! Sen är frågan om vi ska hjälpa förlossningen och min kropp på traven och tillsätta värkstimulerande dropp eller avvakta morgondagen. Jag får mackor och te medan sköterskan går iväg och kollar. Jag hinner slumra till ett par gånger ytterligare. Så skönt!
Vid 19-tiden får vi beskedet att man inte gör igångsättningar kvällstid utan vi får åka hem, avvakta natten och jag hör av imorgon bitti igen (då vi redan har en bokad tid för igångsättning). Ev ska jag kunna fortsätta sova utan värkar pga sovdosen vilket jag hoppas på och skyndar hem och i säng. Men sån tur har jag inte. Smärtan vid värkarna är tillbaka och regelbundna hela natten (oftast var 7-8 minut). Sover i stort sätt ingenting, vankar och klockar värkar och räknar ner minuterna till nästa morgon.

24/5 Fredag. Ringer 7:30 som bestämt och vi får komma in till kl 9 igen. Jag skrivs in och det görs en ny kontroll och ctg kurva. Bebis mår strålande och jag är öppen 4 cm. Yes! Nu är vi på gång på riktigt tänker jag, nu kommer jag stanna på sjukhuset tills bebis är född! Värkar tilltar lite och jag profylaxandas genom värkarna och testar pilatesbollen och lite olika ställningar för att underlätta när värkarna kommer. Att stå upp är fortfarande överlägset det bästa! Vid 12:30 görs en ny undersökning. Ingen direkt förändring, möjligtvis öppen 5 cm. Bakslag. Inte kul att höra! I samband med det tar dom hål på hinnorna i hopp om att värkarna ska förstärkas. Kl 12:40 sätts en skalp på barnets huvud. Kl 13:20 går vattnet. Kl 14:10 frågar jag om smärtlindring. Får testa lustgasen. Jag tycker den är helt ok när man har blivit vän med den (tar den vid rätt tillfälle och tillräckligt länge). Vid toppen på värken känner man sig lite snurrig och "full". Vid 14:15 görs personalbyte och jag får hjälp av världens gulligaste undersköterska, ung och så söt dessutom (tänker att det är säkert såhär gullig och hjälpsam Jennifer är på jobbet) Hon guidar mig genom värkarna, hjälper mig hur jag kan stå, pratar så bra, masserar mig osv. När jag blir smärtfri mellan värkarna och lite hög på lustgas överöser jag henne med beröm och tackar för att hon är så hiiimla gullig! ;)
(Känner mig precis som en sån där töntig person i alla dessa förlossningsprogram jag brukar frossa i!) En stund senare får jag nån typ av "värkstorm", värken ger sig inte, utan ligger uppe på toppen hela tiden, går knappt ner så jag hinner vila. Det är helt sjukt! Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Frågar om det kan vara dags för en epiduralbedövning när kl är 14:50 och de ringer efter narkosläkare. Självklart är hon upptagen och här om ca 45 min. Inte kul info! Värkarna fortsätter komma tätt och starkt. Sen kommer läkaren kl 15:45 och jag ska ligga på sidan, usch ligga ner är inte roligt, gör ondare. Bedövningen läggs och jag känner hur värken avtar men jag blir inte helt smärtfri som jag hört alla säga att EDA är som att komma till himmelriket.. Hmm håller inte med. Äter en välförtjänt snickers(!) och slumrar kanske en 20 min men känner mig som sagt var inte helt avslappnad. En ny undersökning görs vid 16:15 tiden. Inga framsteg nu heller. Man tillsätter värkstimulerande dropp.
Kl 17:40 visar undersökning att jag fortfarande bara är öppen 5 cm, kanske 5,5 cm. Nu bryter jag ihop. Pallar inte mer. Är så trött och har ont. Barnmorskan går iväg för att diskutera alternativen vi har med en läkare. Kl 18:20 kommer läkaren in och säger att vi antingen kan öka värkstimulerande en nivå till och funkar det inte så avbryter vi och går på snitt eller ta snitt på en gång. Jag beslutar (efter Mickes påpushning eftersom jag kan va envis och lite dumdristig) att jag vill ha snitt. Man måste vara fastande och min chokladbit gör att det kan tidigast bli operation 22:30. Känns ändå helt ok, nu ser jag målet, kejsarsnitt har vi ju varit med om förut, nu vet vi vad som kommer ske. (Tror jag ja....)
Kl 18:35 tas ett laktat (blodprov) från barnets huvud då hans puls tydligen legat lite för högt under ett tag. Provet visade 1,40 vilket var ett jättebra värde! En timme senare sätter en galen värk igång i magen. Jag är så spänd i hela magen och undrar vad som händer??!! Bm förstår inte heller, jag har fått påfyllning av EDAn och bör inte känna så mycket. De vill sätta kateter och tömma min blåsa för de tror att det är därför! Men jag tror inte jag är kissnödig. De får inte in den för bebisens huvud har sjunkit så lågt ner i mitt bäcken. Jag får försöka kissa själv men inget kommer. De nämner även att det kan vara det gamla ärret som är på väg upp men eftersom både mina och bebisens värden är bra utesluts typ det. Läkaren kallas in igen kl 21:15 då jag har så ont att jag i detta läge är rädd att jag ska dö. Det är hemskt. Jag säger till Micke att han måste hjälpa mig nu, jag menar allvar! Beslut tas att kejsarsnitt ska göras omgående. Kl 22:05 börjar operationen. Jag får en spinal bedövning och all värk försvinner! En sån otrolig lättnad och befrielse! Jag märker hur de har svårt att få ut barnet, de river och drar i magen men jag hör inte vad de säger. Kl 22:11 kommer världens finaste pojke ut till oss och han skriker direkt. Mina tårar rinner och jag får se honom dyka upp bakom skynket. Alldeles perfekt! Micke följer med Victor och bm ut för rengöring, vägning osv...

Jag får infammationshämmande(?) i kanylerna i båda händerna och barnläkare och specialistläkare kallas in och jag frågar vad det är som händer? De säger att barnet mår jättebra och jag pustar ut. Sen slår det mig, ok, men hur mår jag då? Får höra att mitt tidigare ärr från kejsarsnittet med Molly gått upp helt men att det syr ihop det nu och det ska inte vara någon fara. Det visade sig att en lite hinnrest va det enda som återstod och fostervatten hade sipprat ut i bukhålan. Även barnets axel låg ute i bukhålan. Det tar 45 min för dom att sy ihop mig och göra klart! Under tiden kommer Micke in med Victor och informerar mig om vikt, längd och att han både kissat och bajsat direkt. Min fina son är tyst och lugn i pappas famn. De går tillbaka till förlossningen för att sen möta mig på uppvaket.

Vilken resa! Och vilket dramatiskt slut det blev! Det kanske låter helt galet men jag är ändå glad jag testade på en vaginal förlossning. Fick gå och vänta på förlossningens start (som till slut blev spontan), känna hur en värk känns, testa lustgas osv.. MEN jag skulle inte göra om det för de sista timmarna var det verkligen hemska!
Det jag råkade ut för händer tydligen 2-4 personer på 10 000.

Jag är mycket mer öm, stel och orörlig nu än efter förra kejsarsnittet för två år sen. Inte så konstigt förstås men det är lite jobbigt och frustrerande när man har en Molly hemma nu som man vill hinna med och kunna pyssla om också!

Nu ska vi njuta och landa här hemma med vår nya familjemedlem. Tänk, nu är vi fyra! Och jag är så lycklig och tacksam!!!!