Att älska sitt barn är något alldeles speciellt! Det känns stort, underbart, fantastiskt men även jobbigt. Och då menar jag inte jobbigt med t.ex. sysslorna som hör till när man har barn. Utan den jobbiga rädslan över att förlora det finaste och den största kärlek man har. Tror alla föräldrar brottas med dessa känslor mer eller mindre, men ibland känns det riktigt jobbigt. Det kan vara mitt uppe i leken och buset, när våra blickar möts eller när jag ser henne ligga och sova. Mitt i lyckoruset hugger den till, rädslan. Men det hör väl till, Molly har gjort mitt liv så mycket rikare, på alla sätt! Och oron får man tyvärr på köpet. Men man kan verkligen fascineras av hur stark och vilken otrolig kraft den har, kärleken!
Sååå vackert skrivet Jane och så sant så - och den oron och känslan har man hela livet, tror jag - och det värsta är - när man får de orostankarna - så blir man alldeles kall - och är tvungen att försöka skaka av sig alla hemskheter - och tänka på allt gott istället.
SvaraRadera