Imorse kom jag till jobbet och hade dåligt samvete. Det är sån full rulle hemma just nu, jag kan inte sitta still en sekund. Och dom bråkar hela tiden. Victor har lärt sig vad som triggar Molly och han är en sån retsticka, ni skulle se. Och iom att Victor är så intensiv kräver jag mer av Molly som är "så stor" nu! Är säker på att jag ställer högre krav på henne än vad en 3-åring utan småsyskon får. Och det är ju inte så schysst kanske men tyvärr blir det ju så. När jag är stressad eller har slut på energi snäser jag eller skäller på henne att "hon som är så stor borde veta bättre" osv. Inatt höll hon dessutom på att tjorva. Vaknade och grinade och skrek att hon ville ha sitt Mimmi hårspänne?? Vet inte om hon halvt drömde eller vad det va men när hon inte gav sig efter flera minuters oresonligt gnällande fick jag världens utbrott, slängde ner henne i sängen och beordrade henne att sova. Varpå hon snyftandes o snorandes somnar...
Imorse på jobbet rannsakade jag mig själv och fick så dåligt samvete. Hon är ändå bara 3 år... Och hon som annars sover så himla bra numera!! I eftermiddag var jag en mamma med lugn ton och bra tålamod och gud va mycket bättre saker och ting går då! Vi hade en jättemysig eftermiddag och kväll, känns bra i mammahjärtat! :)
